[På avstånd i det sista skymningsljuset…]

På avstånd i det sista skymningsljuset susar par av ljus och ljusen är billyktor och inuti bilarna sitter människor och de känner leda över vad de ska göra när de har kommit fram och jag känner deras leda.
Längs havspromenaden joggar två unga kvinnor och deras kroppar fjädrar mot asfalten och tajta dyra joggingkläder innesluter deras perfekta unga lemmar och just nu känner de ingen leda.
Jag försöker känna med de joggande unga kvinnorna och jag försöker att känna lättheten som de känner men jag kan inte glömma människorna i bilarna och jag kan inte glömma deras leda.
Just nu koncentrerar de sig på vägen framför sig i skenet av billyktorna och de försöker att inte känna ledan.
Men snart kommer de fram och de kan inte helt avskärma sig från ledan över vad de då ska göra och över att de ska vakna innan det blivit ljust och vart de då ska åka i sina bilar och vad de ska göra där.
Just nu är det inte min leda men jag känner den. Inte ens havets stilla kluckande och inte ens havsytans oändliga flimmer i det sista skymningsljuset kan frigöra mig från den.
För jag vet även om jag inte känner den just nu så ska jag känna den igen och igen tills livet är slut.
Jag undrar över de unga kvinnorna och varför de inte känner ledan just nu och jag undrar om de aldrig kommer att känna den.

Krusningar

Genom tågfönstret
Vid rälsen: gräs, busksnår.
Milda orubbliga mönster
Möter blicken. Sjunker in
I lättad bröstkorg.

Av mig märker de en skugga.
En variation i näringstillförseln.
Ett ögonblick står här en flygplats.
Raka kanter, omkastade mineraler. Kaos.
Innan gräset, busksnåren,
Upplöser spänningen.
Återför ordningen.

Generationer av blommor.
Mild utsmyckning. Krusningar
På entropins yta.
En ojämnhet i deras väg
Var vi. Nästan omärklig.

[Radion säger att…]

Radion säger att världen
Faller samman.
En ny vecka börjar.

Bubblan

En bubbla. Ett litet glapp
I entropin. Vi kämpar
För att hålla samman vårt hus.
Vårt liv. Men det upplöses mellan fingrarna.
Förr eller senare ska ju ändå
Den sista människan upplösas.
Varför inte genast?

Dimman

Den lättar.
Nyhetens behagliga vita dimma.
Konturerna av mörka trädknotor
Blir åter synliga.
Minnet av ett obestämt
Outtalat löfte.
För evigt obestämt.
För evigt outtalat.
Minnet av hoppfullheten: ljuvt
Men smärtsamt: löftet förblev ouppfyllt.
Vad lovade det?
Vad kunde det lova?
En dimma som aldrig lättar.
Löftet smärtar i väntan.